- Det tog ett tag innan vi red in Wega och hon var ingen stjärna i början. Det gick inte att styra ordentligt och hon var ganska ful. Vi försökte sälja henne flera gånger men det var aldrig någon som ville ha henne, berättade Sara Algotsson Ostholt om OS-hästen.
Sara fick helt enkelt dras med skimmelstoet som är efter Irco Mena och uppfödd av Saras mamma Margareta.
- Hon fattade inte riktigt på terrängbanan och kunde stanna ut sig. Först vintern när hon var tio så började det lossna och vi förstod att det var kanske en häst som kunde bli något. För vissa hästar tar det helt enkelt lite längre tid.

På plats på clinicen i Flyinge för att prata om sina specialämnen fanns en gedigen skara; Maria Gretzer som tränar fälttävlanslaget i hoppning, Elisabeth Lundholm som gör det samma i dressyr, Gunilla Fredriksson som var förbundskapten i London och Jan Jönsson som är professor i ridkunskap och landslagets terrängtränare.
Ämnet gled snabbt in på allt vad en fälttävlanshäst måste kunna.
- Hästen måste kunna göra toppresultat i alla discipliner. Det finns ingen plats för misstag, slog Maria Gretzer fast.
- Man har inte råd med till exempel tapp i gångarterna, fyllde Gunilla Fredriksson i.

Även i hoppningen ställs det krav
. I terrängen hoppar hästarna på ett sätt, i banhoppningen ett annat.
- Terrängen gör inte så hästarna hoppar bättre. Därför måste de hoppa bra från början. I terrängen vill man ha mer stöd i handen – i hoppningen måste hästen vänta mer. De behöver inte hoppa så runt för det förlorar man bara tid på, sa Sara.
Förutom Sara så var också Ludwig Svennerstål modellryttare för dagen. De båda fick rida på varsin unghäst till att börja med. Ludwig red på Heaven efter Corlensky G – Amiral som till vardags tävlas av Jonna Friman. Hon är uppfödd av Katarina Friman.
Sara red på Breedersvinnaren Alice, fyra år efter Hip Hop -Magini. Hon är uppfödd av Fredrik Linell och ägs av Therese Torstensson.

Sara och Ludwig värmde upp hästarna och Sara pratade under tiden.
- Jag gillar att värma upp genom att göra serpentiner och volter, förklarade hon.
Sara avslöjade också att i terrängen så är det inte den snabbaste hästen som vinner.
- Det är den styrbaraste. Wega är inte alls särskilt snabb men styrbar och lydig!
Efter att ha galopperat över bommar och visat på lite kort och lång galopp övergick Sara och Ludwig till att visa hur man hoppar smala ”titthinder”.
- Vi börjar alltid när hästarna är väldigt unga, förklarade Sara.
De inledande sprången togs över en smal murdel – inramad av bommar och blommor. - Använd hindermaterial för att visa vägen så hästarna förstår vad det går ut på, rådde Sara.

När de unga hästarna hoppat klart byttes de ut mot två äldre. Sara fick Matilda, e. Maloubet de Pleville – Feliciano. Född 2004, uppfödd och ägd av Maria Gretzer, till vardags riden av Niklas Lindbäck.  Ludwig red hingsten Carême som till vardags tävlas i hoppning av Henrik Ankarcrona, som bland annat är lärare på Flyinge. Carême är efter Radiator – Contender och uppfödd av Caprice Horsebreeding. Han ägs av Eva Gudmundsson och Karl-Henrik Olofsson.
De båda ryttarna fick visa upp hästarnas galoppregister.

- Många tror att älgakliv är bra för en fälttävlans häst men för att kunna gå fälttävlan så krävs ett stort register, inte entaktig sjumilargalopp, förklarade Maria Gretzer.
Janne Jönsson förtydligade:
- Det kräver en otrolig elasticitet av hästarna att gå från raksträcka till att hoppa en kombination med kanske bara sju meter mellan hindren.

Gänget avslöjade taktiken som användes på OS. Den var minst sagt väl genomtänkt.
- Efter för-OS, ett år före riktiga OS, så kunde vi konstatera att det nog skulle bli en väldigt kuperad bana. Det fick vi rätt i. De första två minuterna var lättgalopperade. Efter det följde fyra minuter upp och nerför backar sedan var det ytterligare fyra minuter lätt. Strategin var att rida fort i början och sedan att inte jaga när det var kuperat. När sex minuter gått skulle vi ligga efter för att sedan rida ikapp det, avslöjade Janne.
Att taktiken fungerade fick vi se resultat av. Rysligt nära ett OS-guld.

Samtidigt som Jan Jönsson pratade hade Sara och Ludwig hunnit värma upp och hoppade olika linjer på sina hästar. Carême som är hopphäst blev lite förvånad när han skulle hoppa snett över hindren – på träning och allt! Hingsten vande sig dock väldigt snabbt.
Hindren låg inte på någon hög höjd och Sara berättade att de låg på 1,45 i OS-finalen.
- Vi fälttävlansryttare fick chansen att gå hoppbanan i Aachen i somras. Ryttarna var stensäkra på att det handlade om Grand Prix-banan eftersom hindren var så höga.
- Då berättade någon för oss att det var finalen i youngster touren. Och hoppryttarna brukar kalla oss galna, sa Sara och lockade publiken till skratt.

När det kommer till terrängmomentet i fälttävlan så blir hindren inte högre för att öka svårighetsgraden.
- Det blir istället mer tekniskt. Hästarna måste vara kvicka och vara med hela tiden.
Sara avslutade showen med att försöka visa 520 meters tempo. Det gick snabbt!
- Men det är inte tillräckligt fort, det är svårt att hinna få upp hastigheten i ett ridhus, förklarade Sara.
Publiken tackade Sara, Ludwig och resten av fälttävlansgänget med en stor applåd. Kanske är det en och annan till som vågar sig ut på terrängbanorna till våren?